la
Jag åker till LA och träffar honom som jag inte sett på 335 dagar och mina händer darrar och magen snurrar men sen blir det ganska lugnt och vi kramas tre gånger på en halvtimme och jag tänker att jag vet ingenting om vad han tänker och att mina fotografier och texter kanske kommer som en chock för honom. Allt känns märkligt och skumt och fint och saknat och jag visste ju redan det men nu vet jag det igen att jag saknar honom och vill att vi ska vara delar i varandras liv och prata mycket och stå varandra nära typ och det kanske kommer bli så en dag hoppas jag medan jag står och tittar på hans hår när han tittar på vårt vemodiga vackra förflutna i en serie i åtta delar och jag känner hemskt mycket ömhet för den här personen vilket inte är konstigt alls. Och sen när vi skiljs åt är jag helt tom och vill gråta ut någonting vet inte vad så jag gör det lite försiktigt medan jag lyssnar på Anna Strands artist talk och blir sen glad för att hon känner igen mig.