Ligger i en soffa och dricker cola ur en liten petflaska och lyssnar på en klocka som tickar ashögt. Jobbat i fem veckor nu. Fem fucking veckor. Tjänat in några tusen och tappat bort mitt uttryck. I neongula styva kläder dag ut och dag in bleknar identiteten i takt med att pengar rullar in. Viker av ibland, från arbetsrutinen och gömmer oss på en balkong och röker och äter sötsaker. Det här är overkligheten, den ligger där och väntar vid horisonten. Just nu bara i små doser och ganska avlägsen annars. (Overkligheten: att leva, inte gå under av detta. Att tänka, skriva, känna, inte slita ut sin kropp i detta) I början hängde känslan av folkhögskolans rus sig kvar men med tiden suddades ut och ersattes av en grumlig hopplöshet som genomsyrar hela själen. har tvingat mig att börja drömma igen. Ta pauser från städmiljön och drömma om Makedonien och Skopje och kaffe på uteserveringar och doftande tomater och dokumentärfilmer och rök. Drömmer om nästa sommar. Redan. (Ok, först en längtan till att skolan börjar igen tror jag) en kasse halvfull med svarta vinbär som ska bli likör. Cyklar hem igen. Stirrar i taket. Lyssnar på klockan. Tänker inte leva i någon fucking verklighet när det finns en overklighet som det glittrar farligt om. Tvingar mig att drömma om solheta storstäder gatlyktor neon grytor skratt djurläten ett litet hus på landet skog fårhage och frukost på trappan med nån kanske. Som att längta efter godis. Ständigt sug efter mera socker.
Imorgon ska jag åka tåg (överlycklig över bara det) och i framtiden ska väl vara(fortsätta vara) fett cool och manisk och jävligt söt och prata med människor PÅ DJUPET och längtar nog lite efter henne också, min drömbrud
ljus